Våldet mot kvinnor är en kameleont

Självporträtt, 2011

 

Det är en vecka sedan jag firade min 40-årsdag. Att fylla 40 var precis såsom jag hade föreställt mig. Tårta. Champagne. Presenter. En ny rynka. Livskris.

Men den allra bästa 40-års presenten fick jag av två systrar. En levande och en död. Eller snarare av SVT som sände dokumentärfilmen “Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är”, strax efter min födelsedag. Dokumentären om sångerskan Josefin Nilssons kamp efter våldet i en nära relation, berättad av hennes sörjande och upprörda syster Marie. Filmen har blivit en nyckel i den pågående debatten om kvinnomisshandel, mäns våld mot kvinnor och har tagit hela #metoo rörelsen i en ny och viktig riktning. Dokumentären har blivit en nyckel för att låsa upp frågeställningar som liksom aldrig riktigt ställts förut, hur självklara de än må vara. Vi frågar oss plötsligt “vad är våld?”. Jag menar, hur kunde Josefin dö av sviterna av våldet som hennes dåvarande orsakat henne, ungefär 20 år efter att det hände?

Jag har upplevt många sorters våld. Jag har levt med män som stundvis blivit alldeles vilda av raseri; gått bärsärkargång, skrikit, hotat, slängt kokande vatten mot mig och som dragit ned halva hemmet på golvet. Med alldeles för snabba hjärtslag och absolut panik har jag sedan blivit tvingad ned på knä för att städa upp alltihop, under deras kontroll. Allt stök, alla skärvor, all materiell och emotionell gegga, all skit, mina trasiga favoritsaker som är omöjliga att laga (exempelvis böcker, tavlor, prydnadssaker, min själ). “Skynda dig att städa upp nu ditt jävla vidriga as, jag har inte hela dagen på mig att stå här och se på!” Med darrande händer gör jag hemmet helt igen. Kastar det som är trasigt. Hänger upp en sprucken spegel på väggen. Tröstar männen när de plötsligt får dåligt samvete. “Det är ok, jag vet att du inte menade det. Jag gör dig bara så arg. Jag ska inte göra dig så arg mer. Förlåt”. Jag städar, ber om ursäkt, lappar och lagar relationen så den känns normal igen. Så jag orkar leva med männen och deras förbannade våld. Det lamslår mig. Jag vågar inte ta mig ut ur relationen. Han älskar mig nu och blir så här arg på mig – men hur arg skulle han bli om jag lämnar honom? Kommer han döda mig då? Jag köper en ny spegel, kastar den med sprucket glas och lever på, med rädslan som min allra närmsta vän. Ingen utifrån får veta och han förstår ju inte vad han själv gör – så jag är ensam om att bevara hemligheten.

Det finns också våld som inte efterlämnar några synliga skärvor och som inte föds genom kaos. Det kallas “ambient abuse” och är som en osynlig nervgas som sakta letar sig in i ens nervsystem tills man är förgiftad av sin egen paralyserande rädsla och mannens hatiska förakt. Våldet existerar endast under ytan, som en mörk och vibrerande mark att stå på. Hela tiden finns hotet om att marken ska ge vika och svälja mig hel. Ibland gör den det, fast inuti mig själv. Kanske är det jag själv som orsakar det? Det är det jag intalar mig själv. För männen som utövar denna makt vill få mig att tvivla på min egen förmåga att tänka rationellt, att förstå hur saker ligger till, att börja tvivla på min egen psykiska hälsa. “Kanske håller jag på att bli galen nu? Jag känner mig paranoid. Det är något fel på mig.”

Ambient abuse är en planterad, smygande och subtil känsla av att man håller på att tappa greppet. Inget man gör eller säger blir rätt eller bra. Det är att utstå ständig kritik, sarkasm, hånfulla kommentarer, skuldbeläggande – skam. Utfrysning. Kalla handen. En psykologisk tortyr som på många sätt är värre än fysiskt våld. Psykologiskt våld ger inga blåmärken, inga synliga sår – och inga hintar för omvärlden om att det överhuvudtaget pågår något livsfarligt. En av männen gav mig ytterligare en dimension av min redan komplexa PTSD genom att orsaka nya trauman och sedan shama mig för hur det försvagade min karaktär, suddade ut min styrka och livsgnista. Han skrattade: “Du är så patetisk. Ditt liv är tragiskt och det är sorgligt att se hur du inte bara kan ta dig i kragen och börja leva som alla andra som varit med om tuffa perioder i livet.” Inte nog med att han förstört mig inifrån och ut, han dömde också hur jag kämpade mig igenom mina PTSD symptom.

Det är galet när jag tänker på hur mycket våld jag fått utstå utan att förstå att det faktiskt var just våld.

En annan av männen brukade ställa sig vid kanten av vårt matbord, dra ned gylfen och sedan daska ut sin rosa lem på bordet. Han brukade stå så där och njuta av känslan att äga hela jävla bordet, medan grannfamiljen i huset mittemot hade full insyn. Jag fnissade bara, höll för ögonen och sa “nämen sluta!”. Detta blev under en period en middagsrutin. Hans kuk bredvid min tallrik, mitt fniss, grannfamiljen som publik. Även påtvingad dominans är våld. Särskilt påtvingad sexuell dominans.

“The Houseguest” av Mia Makila, 2018

Det fysiska våldet var kanske enklast att bearbeta. Det var incidenter som tog plats i verkliga livet. Utanför mig själv snarare än inuti. Det var sjuka saker. Stryptag, spottloskor, hår som dras ut med rötterna, sparkar, en hand som trycker ned mitt ansikte i golvet tills det förvrids till något slags ansträngt, veckigt mos. På många sätt var de våldsamma stunderna våra mest intima. Vi var så andfådda. Svettiga. Varma. Så mycket saliv. Hans kropp ovanpå min. Kampen. Liv, död. Kroppen i krampaktiga ställningar av skydd och försvar. Efteråt – total utmattning. Hans ånger. Min tröst. Våra kroppar som håller om varandra. “Du… förlåt”. Känslan av att ha delat något som bara vi två kan förstå.

Det fysiska våldet gav sedan märkliga ringar på vattnet. Jag började omedvetet dra liknelser mellan våldet och min sexualitet. “Jag vill att du ska dra mig i håret”. Jag gick igång på känslan av kampen mellan liv och död. “Håll dina händer runt min hals. Brotta ned mig. Var våldsam. Ge mig smisk.” Vid ett tillfälle stod jag med en av männen i en järnhandel för att leta efter rep som han skulle binda mig med. Han var så ivrig.

Till slut visste jag inte längre vem jag var och vad jag tyckte om, bara vad som kändes bekant. Det bekanta var en slags trygghet.

I tjugo år levde jag i olika destruktiva relationer utan att förstå det. Det knäckte mig. Bröt ned mig. Det försvagade mitt nervsystem. Min hälsa. Våldet krossade min tillit. Förvred min självbild. Förstörde mina naturliga instinkter om vad som är ok och vad som är åt helvete fel. Våldet stal så mycket. Jag förstår precis vad Josefin genomled ända fram till sin död. Hon hade till och med en trasig kropp som ekade den smärta som mannen orsakat henne. Ett eko av våldet.

Men vad den här 40-årspresenten gav mig var ett hopp om att den pågående debatten om våldets kameleont-liknande natur kan hjälpa kvinnor att förstå vad de är utsatta för – kanske den psykologiska nervgiften, den påtvingade sexuella dominansen, den fysiska kampen för överlevnad, raseriets kaotiska helvete eller den verbala förnedringen. Jag vill bidra med det jag har att ge. Mina egna berättelser – mina slutsatser och kunskap. Både genom mina bilder och mina texter. Så det är “the gift that keeps on giving”.

 

Advertisements

The artworks of 2018

Here are some of the artworks I made in 2018:

 

“ART MONSTERS”: MIA MAKILA & MARIA WINGÅRD på Norrköpings Kulturnatt

 

“ART MONSTERS”: MIA MAKILA & MARIA WINGÅRD
KONSTUTSTÄLLNING
KULTURHUSET (HALLARNA) SLOTTSGATAN 133

Kl. 10-22 Konst: “ART MONSTERS”: Maria Wingård & Mia Makila (Kulturnattens mörkaste konstutställning)
Kl. 10-15 För barn: Rita monster med grundarna av ART MONSTERS OF SWEDEN
Kl. 21-22 Konsert: And We Should Die Of That Roar (unikt musiksamarbete)

Kom och möt MONSTER TEAMET bakom det omtalade konstkollektivet och konstpodden ART MONSTERS OF SWEDEN! Mia Makila och Maria Wingård bjuder på kulturnattens mörkaste men mest underhållande utställning! Dessutom bjuder fantastiskt mörka And We Should Die Of That Roar på en oförglömlig musikupplevelse senare på kvällen (kl. 21:00) – ett unikt samarbete som bara kan upplevas under denna kväll!

Utställningen och konserten äger rum på Kulturhuset beläget vid Hallarna på Slottsgatan 133. Vi kommer att ha öppet mellan 10-23 och allt är gratis (godis och saft utlovas för både barn och allas inre barn)!

Kom och ha kul med oss! Vem säger att mörk konst är deppig? Vi är ju det som är KUL i KULturnatten!

Nytt poddavsnitt! 12: “Lär dig säga lowbrow”

.

Andra säsongen av ART MONSTERS-podden rivstartar med en redogörelse av vad som väntar ART MONSTERS OF SWEDEN i höst, både som konstkollektiv, konströrelse och podd. Vi får dessutom följa med Mia & Maria när de besöker Norrköpings Konstmuseum där de går omkring och surar bland alltför stora ramar och märkliga konstinstallationer. Tjejerna tar också tempen på museibesökarna – vad vet Svenskar om lowbrow? Kan de ens säga ‘lowbrow?’, kan DU säga lowbrow?

Vi får också höra röstfiler från några av ART MONSTERS-medlemmar; Sandra Hultsved, Cranky Benny coh Gunnar Foley.

Varför behövs ART MONSTERS OF SWEDEN? Vad 17 är lågbryn? Hur kan lowbrowkonst uppfattas av den svenska konstvärlden? Som navelskåderi? Känslo-onani? Frågorna är många, finns det några svar?

Lyssna och lär dig säga ‘lowbrow”!

Nytt Poddasvnitt av ART MONSTERS-podden

.

Vem fan firar 10 poddavsnitt? Jo, ART MONSTERS-podden såklart! Mia & Maria blickar tillbaka på de första 10 avsnitten med nostalgiska ögon och konstaterar att hybris är kul. Vi får dessutom ta del av bloopers och bortklippta guldkorn. Vem är dessa två konst-monster som grundat ART MONSTERS OF SWEDEN – Sveriges enda kollektiv för lowbrow & dark art – och startat en hel ny svensk konströrelse? Tydligen två som älskar att få varandra att skratta. ART MONSTERS-podden är Sveriges enda podd som blandar mörk konst och humor.

Lyssna, dela – NJUT!

Photos from my life lately

Since I have been too busy to write anything substantial here in a while, I wish to share my life with you through pictures instead. Click on the images to read the footnotes. ♥

 

 

NY PODD! 10: “ETT LJUST MÖRKER”

.
“Vad är mörk konst”? I detta avsnitt, diskuterar Mia & Maria begrepp som “skräck” och “dark art”. ART MONSTERS OF SWEDEN är ju trots allt även en konstrevolution för mörka konstgenres. Vad döljer sig i en mörk konstnärs inre?

Vi får också höra Cynthia Wendahl diskutera kring frågan “vill ART MONSTERS-konstnärerna släppa ut MER mörker i en redan mörk värld?” – kanske är det istället så att kollektivet behövs nu mer än någonsin.

Lyssna på Sveriges ENDA konstpodd som blandar mörk konst med humor!

ART MONSTERS-podden finns både på soundcloud och på iTunes.

NYTT PODDAVSNITT! “LOWBROW vs LIKET”

.

“I avsnitt 9 av ART MONSTERS podden blir Mia & Maria intervjuade om sin konstrevolution av SVT’s största kulturmagasin Sverige! och vi får hänga med under inspelningen! Vilka är då dårarna bakom denna konstrevolution? Mia & Maria konstaterar att hybris är kul, fastställer att de är konstens svar på Filip & Fredrik, förklarar hur lowbrow är konstens svar på punk, synar den stagnerade svenska konstmarknaden och delar med sig om skräckupplevelsen av att bränna sig på en liten tomat.

Dessutom får vi höra tre av kollektivets medlemmar – Linda Jackson, Naomi Nowak och Anneli Olander Berglund, som förklarar begreppet lowbrow-konst och vad det betyder för dem. Vad ÄR då lowbrow? Lyssna och häng med på ART MONSTERS konstrevolution!”

THE WORLD OF DARKNESS IS A WORLD OF LIGHT

I’ve shared a wonderful afternoon with my friend – and creator and movie director behind the world of the mysterious Rabbit Humanoids in “Spiritus Lepus” – Kristofer Kiggs Carlsson. I met Kristofer by chance some weeks ago, and we share many visions, ambitions and the love for darker creative expressions. I feel grateful and happy to have met so many beautiful souls in this world lately. My life used to be difficult and dark – but at this moment in life, I’m surrounded by nothing but light and laughter.

NYTT PODDAVSNITT – “SALTKAR & SKELETT”

I avsnitt 8 av ART MONSTERS-podden, analyserar Mia & Maria resultatet av press-releasen och konstaterar att ju mer avvisanden från konstvärlden de får, ju mer vill de revolutionera! Det är inte lätt att starta en konstrevolution i det torra konstsverige och att kaxigt utnämna sig till konstens svar på Filip & Fredrik. Dessutom diskuteras intervjufrågorna som samtliga medlemmar i konstkollektivet svarat på i sina sidor på artmonstersofsweden.com; vilken medlem samlar på saltkar och skelett? Vem är gravid med sitt eget inre barn? Vilken konstnär identifierar sig som en blandning av “en vildvittra och ett darrande asplöv”? Maria har även tänkt ut vilket känt kvinnligt lik som hon skulle vilja gräva upp.

Som vanligt blandas humor och mörker i Sveriges ENDA konstpodd om, av och för konstnärer, konstintresserade och alla som gillar att skratta!

.

NYTT PODDAVSNITT!

.

I detta avsnitt av ART MONSTERS-podden, diskuterar Mia & Maria begreppet “subkultur”, dissekerar konstnärens utanförskap – men funderar också över vilka lik man helst skulle vilja gräva upp, hur det är att födas upp och ned och hur skulle världen se ut om konstnärer skulle styra världen?

I avsnittet medverkar även Hank Holmström från kulturmagasinet Odd At Heart och ART MONSTERS-medlemmen Amapola Wiger.

ART MONSTERS OF SWEDEN är Sveriges enda podcast av, med och för konstnärer – och självklart för alla konstintresserade som gillar att få sig ett litet skratt. Ta del av den svenska lowbrowrörelsen och Mia & Marias resa mot att göra revolution på den svenska konstmarknaden!