Tystnaden och ljuset

Eftermiddagsljuset är här. Tystnaden får det att leva ännu mer. Det sjunger nästan om strålarna som precis tagit rummet och gjort det till sitt. Jag trängs nästan ut. Ur mig själv. Gardinerna vaktar min enda skugggömma i rummet. En strimma av grått dis. Jag önskar att jag kunde krympa så jag fick plats där. Men nu ligger jag på sängen och har svalt skuggan som rör sig mellan mina organ därinne.

Du vandrar ogenerat omkring i mitt sinne. Känner mig naken och invaderad. Tiden glider som om den vore hal och kall. Glider bort. Och du med den. Men ingenting förändras. Aldrig någonsin. Det är något som inte stämmer. En glipa. Sprickor. Skvasår. Det tar emot någonstans. Som om flödet av tid och känsla hakar upp sig och bildar en böld inne i mitt huvud och förblöder så fort jag blir medveten om det. Din stolthet varar sig, rinner ut ur mig som ett gift. Tur det. Men det hade inte behövt vara så.

Jag iakttar ljuset. Det lägger sig över mina lakan som om det tänker somna bredvid mig. Försöker bestämma färg på ljuset, det är en märkvärdig nyans av vitt, gult och ingenting. Skuggan slingrar sig över min mage. Den rör vid mig.

Vi förlorade tiden. Känns så onödigt. Min hud har blivit en aning slappare för varje gång vi ses. Kanske kommer min kropp vara som en säck nästa gång du ser mig. En säck fylld av längtan. Torra tårar. Som pulvermjölk. Sårskorpor. Muskler. Minnesbilder. Bitar av mitt hjärta som inte passar in. De blir alltid över. Det irriterar mig.

Du bär på ett fotografi av mig som aldrig tagits. Jag är ful och ser så där löjligt pretentiös ut. Som en självgod konstfack elev. Din bild av mig är från en tid då tiden fortfarande var sträv och gick att kamma. Jag minns den känslan. Nu kammar tiden mig istället. Aldrig medhårs. Jag vill bränna ditt fotografi av det som du tror är jag. Jag var aldrig ful. Men det betyder mycket för dig. Ramen runt är av pansar och stål. Kommer inte åt med elden. Kommer inte åt ditt hjärta.

Solen slaknar i intensitet.

Du borde själv krossa glaset. Riva ut bilden. Håna mig. Det är ändå inte jag. Riv det sedan i bitar. Jag är verkligen ful på kortet. I mina ögon finns dina svagheter. Mina styrkor. Ingen balans. Min blick på ditt fotografi är en spegelblank yta för självförakt. Riv ut min blick. Bränn den. Jag vill säga det här till dig men tiden har stulit mellanrummet som finns mellan viljan och orden. Kvar finns bara ett tomrum av samma nyans som ljuset bredvid min kropp just nu.

Tystnaden och ljuset bildar en autobahn till dig. Eller det jag tror är du. För tiden stal även ditt ansikte. Ljuset slukar snabbt resten av timmarna som är kvar av dagen. Snart kommer kvällen. Skönt.

Advertisements

Write a comment

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s